Det tidiga ultraljudet gick ju som jag skrivit innan bra. På fredagen samma vecka, den 19/7,  skulle vi återigen få göra vul, det som kliniken bokat in. Visst var jag lite nervös men ändå mest spänd över att få se om det växt mycket och få se hjärtat igen. En sån fantastisk känsla! 

Så jag hoppar upp i gynstolen som så många gånger förr. Läkaren börjar kika på skärmen som var vänd mot henne. Varför säger hon ingenting? Väntan. Denna eviga väntan jämt. Till slut vänder hon på skärmen och säger att hon tyvärr inte kan se några hjärtslag. Men att det kan vara lite svårt att se så här tidigt. Fostret är också i minsta laget för den vecka jag är i då man kan datera IVF-graviditeter så exakt. När jag förklarar att vi redan varit på ett vul och sett hjärtat slå förstår jag på henne att det inte är bra att inget syns nu. 

Jag får panik. Jag gråter så jag skakar. Jag ligger i den där förbannade gynstolen och försöker kväva instinkten att skrika rakt ut. Tårarna rinner nerför mina kinder och jag håller min mans hand. Hårt. Läkaren förklarar att hon ska hämta en kollega innan vi bestämmer hur man går vidare. Vi väntar igen.  Kollegan kommer och tittar. Hon förklarar att hon ser "någonting med aktivitet" men det är för långsamt för att vara normala hjärtslag. Men de kan inte säga att det är kört till 100 %. Vi får därför ny tid om TVÅ VECKOR för att konstatera att det är ett missfall. 

Och jag känner det ju. Det är inget kvar. Dagen innan, på torsdagen, så vaknade jag av en så märklig känsla i magen. Det liksom borrade till i sidan, det satt i nån minut och sedan släppte det. Och plötsligt var den molande känslan jag känt ända sedan innan jag plussade plötsligt borta. 

För att försöka göra en lång historia kort: Vid uppföljningsbesöket 30/7 konstaterades att jag fått MA, Missed Abortion. Fostret har dött men kroppen har inte förstått. Efter ett i mitt tycke mindre bra bemötande från barnmorska blev jag hemskickad med knapphändig information, en påse Cytotec och lite smärtstillande. Trots skräckhistorierna jag läst så gick det bra att göra hemma. Det var ju som ett mindre blodbad men smärtan var överkomlig. 

Efter en månad har jag uppföljning via telefon. Jag hade bett om ett vul för att kolla så allt såg bra ut, men det gjorde de inte fick jag till svar. Jag hade fått med mig ett graviditetstest hem jag skulle ta. 30/8 ringer de upp och frågade om testresultatet. Det var positivt. Vilket innebar att det finns rester kvar i kroppen. De börjar prata om att avvakta ett par veckor till för att se om det sjunker. Nej. Nej känner jag bara. Jag orkar inte slåss för det här men nu får det vara nog. Jag förklarar att jag har blött varje dag sedan jag tog Cytotek vilket nu blir en månad. Jag kan inte vänta längre, det är inte rimligt. Hon pratar med en kollega och återkommer sedan med en tid till mig för vul. Det konstateras att jag har graviditetsrester kvar i kroppen och de bokar in en skrapning 3/9 under narkos för att ta bort det. 

Hela denna process är så lång, så i september är jag redo att påbörja vårat tredje och sista landstingsfinansierade besök. Men nej. När jag ringer RMC för att bekräfta att jag kan starta på mensen som kommer så informerar jag även om att jag gjort en skrapning. Och då vill de skjuta på det en extra cykel. Såklart. Jag tigger åt mig primolut nor som framkallar mens, för att iaf inte behöva vänta oändligt. Med den är jag punktlig och kan styra lite mer. 

Nu är vi då i November. Jag har packat ner ultraljudsbilden, de positiva testerna och de små plagg jag inte kunde hålla mig från att köpa. De ligger tryggt i en låda i garderoben. Kanske de snart får användas ändå. Kanske inte. Men idag ska jag ta tredje sprutan Menopur, för nu är vi igång igen! 🖤