Jag har kunnat njuta de senaste veckorna, släppt den värsta oron. Känt mig gravid, på riktigt. Men nu kryper den tillbaka, sipprar fram genom glädjen. Tänk om det här är sista dygnet jag är gravid? Hur kommer jag reagera när jag ligger där på britsen, och återigen får se tystnaden i deras ansikten när de letar efter ett hjärta som redan slutat slå? 

Jag vet inte varför jag plågar mig själv med dessa tankar. Kanske är det nåt sätt att bearbeta om det värsta händer. 

Snälla lilla flingan, håll i dig 🤞🏻❄️❤️