Vi åkte upp och sov en natt på hotellet nära kliniken för att vara på plats och slippa stressa samma dag. 

14.15 hade vi tid. Klockan 7 slog jag upp ögonen och våndan kunde börja. Tänk om tänk om tänk om. Tänk om det inte klarar upptiningen. Tänk om de ringer snart och säger att det finns inget att återföra. Tänk om det här är vår sista chans. Tänk om det här är guldembryot. 

Jag har på eget bevåg tagit Bisolvon den här gången. Läst att det kan hjälpa men inget bevisat. Huvudsaken att det inte verkar kunna stjälpa iaf. Kliniken verkar ha slutat med sina andra mediciner. Inget dropp, inget immunsänkande, inget extra. Bara samma gamla Lutinus. 

Jag har en så bra känsla kring den här insättningen ändå. Jag känner mig på nåt sätt självsäker. Vi har gjort alla rätt den här gången. All den tid och kraft vi lagt ner, det bara måste ge resultat. Men sen vet jag ju att i IVF-karusellen blir du inte belönad för ansträngning. Det är moder naturs grymma nycker som bestämmer i slutändan. 

För att fördriva tiden från att vi checkat ut på hotellet tills vi hade tid på kliniken gick vi runt på stan. Vi vågade oss in och köpte en liten body, byxor och strumpor. Vi hade kommit överens innan om att ifall det tar sig hade det varit så mysigt att ha något från den dagen, som liksom representerade det hopp vi lägger i den här insättningen. 

Inget samtal kom, och på eftermiddagen fick jag på darriga ben gå in på kliniken. Själv tack vara Corona-restriktioner. 

Detta är första insättningen på nya kliniken och läkaren började med att visa embryot på sin dataskärm, så som det sett ut när de tinade det under förmiddagen. Jag har aldrig fått se det innan, vårat egna embryo. Det kändes helt overkligt. Jag frågade om jag kunde få en bild utskriven, han sa att jag kan kila och hämta min mobil och ta kort för det blir bättre bilder. 

Så jag presenterar här, förhoppningsvis vårat nya tillskott till familjen om 9 månader: 

Håll tummarna för oss! ❄️🤞🏻