Det blev inte riktigt den ventil som jag trodde att skriva om våran process. Kändes mer som ett krav på mig själv så jag släppte det. 

 

 

- Jag upptäckte min bästa vän på denna resa. Tapin-plåster. Har använt den innan både sprutor och när de skulle sätta infarten vid äggplocket. Kändes knappt! Helt fantastiskt. Nu kan jag bara blunda när det känns jobbigt så känner jag knappt att nålen går in. 

 

- Jag verkar hittat rätt dos ganska fort, för ultraljud och blodprov såg bra ut hela vägen. 

 

- När vi satte oss i bilen på väg till äggplocket hade jag en så märklig känsla i kroppen. Jag var inte nervös, eller jag kände mig inte nervös iallafall. Jag hade varit rädd innan att jag skulle bli stressad och rädd. Jag kände mig helt lugn och fokuserad. Nästan lite ivrig? Det gjorde absolut ont, det säger jag inget om. Men det var hanterbart, det kändes som en kontrollerad smärta på nåt vis. Och personalen var fantastisk som vi mötte. 

 

- 12 ägg fick vi ut. Vilken glädje, vi började räkna med att få till frysen om det här verkligen inte skulle ta sig. Dagen efter ringer de och meddelar att 3 är befruktade. 3 av 12. Förstår nog inte riktigt vad det innebär, tänker typ att de sätter in 1 och 2 hamnar i frysen. Vi åker till kliniken igen och där meddelar de att de tänker sätta in två stycken. Snabb och smärtfri procedur, snart sitter vi i bilen på väg tillbaka hem igen. Så konstig känsla. Lycka över att ha kommit såhär långt. Fnittrar över att - tänk, det kan bli tvillingar!

Men i bakhuvudet pockar den på. Den där tanken om att varför, varför sätter de in två? De är restriktiva med detta har jag läst. Tvillinggraviditet=riskgraviditet. Något som inte ses som positivt. Vi är unga, detta är vår första insättning, vi har inte ens tagit upp det som förslag att få tillbaka två? Såklart. Det är inga bra ägg. De ser inte nån risk med att båda tar sig. Finns det ens chans att nåt tar sig? 

 

- Efter mycket googlande, analyserande av svaga extrastreck och ältande var det bara att inse. IVF omgång 1 resulterade inte i någon graviditet och inga ägg till frysen. Får en blödning strax innan testdag. Efter samtal med läkaren några veckor senare bestäms att vi kör korta protokollet igen så fort mensen kommer och med lite ändringar. 

 

- Vi väntar. Och väntar. Och väntar lite till. Tänker att jag inte vill stressa kroppen mer. Lever gott, dricker vin, umgås med vänner, säger upp mig från jobbet för ett annat. Men ingen mens. Efter 2 månader ringer jag, får recept på Primolut Nor som ska starta den. Knaprar dessa i 10 dagar, fy fasen. Som PMS x 10, jag blir ett monster. Inte ens stackars hunden går säker, svär när han drar i kopplet eller ställer sig framför så man snubblar på honom. Men sen kommer den äntligen. Samtal till kliniken och vi får klartecken att börja med sprutorna då vi hinner igenom behandlingen innan julstängning. Hallelujah. Så då är vi nu här. Idag var första sprutdagen med Menopur.