Som rubriken lyder är jag idag på cykeldag 3. Efter att ha ringt mottagningen i går så har vi fått klartecken att starta denna månaden. Idag är första dagen med sprutor, Gonal-f. På måndag ska jag även ta Orgalutran. På tisdag är det ultraljud för koll av äggblåsorna. Mellan februari 2017 och mars i år gjorde jag nästan varje månad stimulering med Letrozol, så det här med ultraljudskoll och blodprov känns som att jag har kläm på.

 

Jag känner mig spänd, förvantansfull. Och såklart nervös. Nervös inför äggplock. Nervös inför att ta sprutor. Just nu är jag inte rädd för att få negativt efter behandlingen. Det känns så långt bort. Nu räds jag mest att äggblåsorna inte växer. ”Tyvärr, det är ingen idé med äggplock denna månaden. Vi får försöka nästa cykel istället”. Eller att man genomlider ett äggplock och sen tar sig inte något ägg så det inte finns något att sätta tillbaka. Jag låter mig själv tänka katastroftankarna, ofta.

 

Känner mig ändå lugn. Har delat våran resa med släkt och vänner omkring oss. Jag mår bra av att de vet. De är rädda att fråga för privata saker, vågar inte riktigt närma sig. Jag märker det. De ber ofta om ursäkt innan de ställer frågor. När jag på eget initiativ nämner något berättar de att de undrat eller tänkt på oss men inte vågat fråga. Det känns ibland skönt. Men ibland vill jag älta. Vikl vältra mig i sorgen, det är synd om oss. Det är pissjobbigt att gå igenom det här. Ändå har vi knappt börjat vår resa. Men vi har bakom oss flera år med otydliga ägglossningstest, Letrozol-kurer, sex på bestämda dagar, den försenade mensen som tänder hoppet innan man får drömmen sönderslagen. Igen.

 Och alla våra nära och kära omkring oss. De som en efter en efter en lett det där leendet jag alltid letar efter,  med handen på magen, och avslöjat att de väntar smått. Det gör ont varje gång. Så ont. ”Vad glad jag är för er skull”. Ibland är jag det, ibland inte. 

 

Men kanske, kanske är det vår tur snart. Vågar man hoppas?